DISSAR
2013-08-27 / 21:10:00 / Tankar/Åsikter/Känslor / 0 KOMMENTARER
Dom håller aldrig några busstider för Åbybussarna. Kommer inte ihåg senast som bussen var i tid. Har man tur så kanske den kommer den tiden som den ska gå. Eller så får man komma försent eller åka in en timme för tidigt, bara att välja där. Och när bussen väl kommer så är den överfull och då är busschaffören grinig och otrevlig. Verkar vara det enda serviceinriktade yrket där man inte behöver vara trevlig tydligen?. Hur jobbigt kan det va att hålla busstiderna, vara trevlig, släppa av dom som ska gå av och sätta in extra bussar när det behövs?! Riktigt jävla svårt tydligen. Bara för att man inte har körkort så ska man inte bli försenad till jobbet och bli på dåligt humör varje dag. Förlåt men det var en bitterfitta till busschafför som tyckte det va kul o förstöra min dag idag så det här är mitt sätt att jävlas tillbaka. Och jag vet att det är MÅNGA som tycker likadant!
Bästa vägledaren till jobb. Not! Jag har inte varit arbetslös i längre perioder men nu den senaste gången så har dom bara tjaffsat och hotat med utebliven ersättning. Kommunikationen på det där stället är helt värdelöst. Ställde samma fråga till tre olika förmedlare och jag fick 3 olika svar. Sen har jag som sagt blivit hotad ett flertal gånger att bli utan pengar trots att jag gjort som dom har sagt. Dom verkar helt totallt ointresserade av att hjälpa folk till jobb dessutom. Drar alla över samma kant och tror att alla är lata och inte kan lyfta ett finger för att ens vara i närheten av ett jobb. Det handlar ju mest att motivera folk till att sluta ha tummen i röven och faktiskt visa lite framfötter på arbetsmarknaden. Men när man kommer dit och alla verkar deprimerade och trötta på sitt jobb och bara säga saker för att säga, då är det inte så konstigt att folk hellre sitter i en soffa. Sen skulle jag aldrig försvara dom som faktiskt INTE vill jobba för det är ju bara helt korkat. Men mer korkat av arbetsförmedlingen som dömer folk utan att se vad dom går för. Inget av dom jobb som jag har fått ihop på mitt CV har arbetsförmedlingen hjälpt mig med så det säger ju en hel del.
MOBBNING
2013-07-17 / 17:50:17 / Tankar/Åsikter/Känslor / 0 KOMMENTARER
Jag har alltid haft vänner så jag ska väl inte säga att jag har varit utmobbad på det sättet. Men jag minns så starkt hur glad jag var när jag hade slutat 9an för dom där tre åren på högstadiet var dom värsta i mitt liv. Då var jag blyg och rörde mig inte i dom "coola" kretserna. Skulle man platsa in där så skulle man va snygg och ha en snygg kropp, ha en stor umgängeskrets, hänga med i modet, hålla på med någon bollsport och gärna ha mvg i alla ämnen. Jag var extremt smal, hängde inte med i modet, var i stallet 7 dagar i veckan och hade svårt för skolan. Fick veta en bit in i sjunde klass att det gick ett rykte om mig att jag hade anorexi. "Hon är äckligt smal". Dom orden ekade i mitt huvud i 3 år. Och trots att jag var väldigt tillbakadragen så bestämde jag mig för att vara riktigt dryg mot alla som jag inte var mina vänner. För då hade dom en annan och enligt mig mycket bättre anledning till att inte tycka om mig. Såhär efteråt undrar jag bara vad dom fick ut av att döma mig. Hur man vågar sätta etikett på någon som man inte ens känner. Och varför var jag hatad bara för att jag inte var som dom? Om dom inte hade varit så fega så skulle dom veta att jag inte har haft anorexi men att jag har varit nära att hamna där. Och att jag även kämpade/kämpar för att gå upp i vikt. Men det är tydligen jävligt svårt att ställa en enkel fråga till personen i sig i dagens samhälle. Det är mycket bättre att snacka skit och sprida rykten som inte ens stämmer. Tycker det är så kul när jag ser dom här tjejerna och killarna som var populära då och som fortfarande går omkring och tror sig vara bättre än alla andra. När dom i själva verket har gått ner sig och smälter in i mängden av människor utan att vara unika på något sätt. Lite in your face känns det faktiskt. Så man hoppas ju att dom har lärt sig någonting. Vill säga det till alla som sitter i den sitsen nu eller känner någon som gör. Var bara dig själv och skit i vad alla säger. Och det är faktiskt så att dom som är en tia då stannar där som vuxna också medans alla andra går om. Allt jämnar ut sig. Ta ingen skit!
THE LONE RANGER
2013-07-14 / 22:49:00 / Tankar/Åsikter/Känslor / 0 KOMMENTARER
Ikväll har jag varit på bio med Emmi och Antonio. Vi såg The lone ranger. Humorn stod Jonny Depp för och den vita lilla hästen fångade mitt hjärta totalt. Åh hästar är verkligen världens bästa djur. Helt klart godkänd. Nu ska förbereda lite inlägg och sen krypa ner i min egen säng som jag inte har sovit i på snart en vecka. Godnatt alla därute och håll ut lite till!
MORGONBRIS
2013-06-14 / 10:00:00 / Tankar/Åsikter/Känslor / 0 KOMMENTARER
Finns ingen bättre sätt att vakna på. Solen som skiner en i ansiktet, ett ben utanför täcket och vakna bredvid någon man älskar. På tal om det så längtar jag ihjäl mig efter min goding. Har inte träffat honom på en vecka så det känns ordentligt i mitt lilla hjärta. Får som tur är pussa på honom ikväll igen efter studentfirandet. Önskar er alla en fin dag och studenter det här är er bästa dag i livet så ta vara på den!
LUCILLE - FRÅN BÖRJAN TILL SLUT
2013-06-06 / 23:05:17 / Tankar/Åsikter/Känslor / 0 KOMMENTARER
Som ni kanske har märkt så gillar jag att skriva av mig lite då och då. Så jag tänkte dela med mig av en historia om bandet mellan mig och en väldigt speciell liten häst.
Jag var 8 år första gången jag satt på hennes rygg. Jag var ännu spinkigare än vad jag är idag och hon var då lite förstor och stark för mig. Mamma fanns alltid där som stöd på ridlektionerna eftersom hon själv ridit hela sitt liv så hon frågade alltid efter varje ridpass: - Hur gick det där då? Jag svarade med lite gråt och ilska bakom rösten att hon travade alldeles för fort och drog tyglarna ur händerna på mig. Och såklart att jag aldrig mer ville sitta på hennes rygg igen.
Jag höll mitt ord konstigt nog. Fast besluten om att inte rida henne igen.Men så kom den dagen jag skulle åka på mitt allra första ridläger. Då var jag tolv år. Allt var nytt och spännande. Jag fick först provrida en sur liten rund ponny, Prickolina. Men i slutet av ridlektionen bad min ridlärare Jenny mig att skritta in på mitten. Precis samma sak gjorde hon till Ida som satt på...ja gissa vem? Åh nej tänkte jag hur ska det här gå? Jag hade aldrig hanterat henne själv i stallet och det var väldigt många som sa att hon var riktigt sur att hålla på med. Mina ben skakade. Hur tänker Jenny nu? Hon sa lita på mig så får vi se vad du tycker efter dom här dagarna. Mamma som också visste vad jag hade för bild av den här tjocka ponnyn var lite nervös hon med när jag ringde och berättade vilken häst jag hade fått.
Jag som hört vad folk hade haft för upplevelser i spiltan med Lucille tog det väldigt lugnt och försiktigt med henne i början. Redan efter första dagen hade jag redan ändrat uppfattning om henne. Hon var inte alls sur som alla sa. Bara en aning missförstådd och inte gillade när man stressar med henne. Ridningen gick också mycket bättre än första gången. Vi lyckades till och med kamma hem en andra plats i dressyrtävlingen. Okej hopptävlingen sista dagen blev en katastrof. Hon böjde sig som en ostbåge och sprang iväg från banan för att hon hade fått syn på en gräsplätt. Lite som tjuren Ferdinand ni vet. Vilket matvrak! Och ja hon var nog fortfarande lite för svår för mig men jag bestämde mig för att ha tålamod.
Efter det var min plan att börja ta hand om henne och fortsätta från där vi sluta. Och det gjorde jag. Tråkigt nog blev hon uthyrd mycket under en period. Och tyvärr blev hon inte behandlad rätt alla gånger. Hon var bland annat på ett ställe där dom lät henne svälta tills man såg revbenen på henne. Det var nog den jävligaste gången. Då såg man på henne hur mycket hon hade lidit. Åby skickade aldrig mer några hästar till det stället igen som tur är!
Hon kom till en jättebra familj i Stockholm som jag höll kontakten med och kunde följa hennes resa. Där hade hon det jättebra. Reds i både dressyr och hoppning. Tävlades lite grann och fick komma ut på långa härliga skogsturer.
Jag bokade in ett till ridläger för mig igen men då var jag 15 år. Hade mer kött på benen och utvecklat min ridning enormt mycket. Så jag gjorde en chansning och önskade Lucille. Gissa vem som hoppade av lycka när jag fick veta att hon var min i en vecka!? Hela den veckan gick så himla bra. Jag hade två surmajor den veckan. Ameryka i dressyren och Lucille i hoppningen. Hoppningen gick så himla bra. Sista dagen var det stilhoppning som gällde och vi kom på en andra plats! Kunde inte blivit ett bättre avslut på en grym vecka!
Småsaker & minnen:
* Att sitta i hennes spilta när hon ligger och sover och lyssna på hennes djupa andetag. Inte ett dugg besvärad.
* Jag brukade även sitta där när hon var vaken och då brukade hon plocka dom sista pyttesmå höstråna bland torven. Väldigt ofta råkade jag sitta på ett strå och då jäklar fick jag ett nyp i baken. Precis som att: - Flytta på dig du sitter i maten!
* På bilden ovan drar hon ner huvet för att busa lite. Ibland åkte man kana över hennes hals och landa på backen.
* På väg till hagen fanns det växter som var flera meter långa. Pumba brukade dra med sig dom och jag gjorde alltid tappra försök till att ta bort dom från hennes mun. Gissa vem som vann?
* Borra in sig i hennes päls och gråta en skvätt efter en jobbig dag. Få en liten knuff från hennes mjuka mule och genast mådde jag bra igen.
* Tvingade upp mamma på henne en gång och när jag sen skulle fortsätta rida så gjorde hon sig till en ostbåge och gick efter mamma och klev nästan in i klubbrummet.
* På en hoppträning en gång så bestämde hon sig för att inte hoppa helt enkelt. Så hon satte sig ner på rumpestumpen. Verkligen satt ner. Jag var i chock men lyckades hålla mig kvar och hon ställde sig upp som inget hade hänt. Knashäst!
* När hon fick sitt smeknamn Lussebullen. Någon hade klumpigt nog ställt en påse med Lussebullar mitt i stallgången. Mums för en tjock och lycklig liten häst.
Skulle kunna rabbla upp en massa fler minnen och småsaker som gör henne till den fina lilla häst hon faktiskt var. Men det lär ta år att skriva.
Fick ett besked i mitten av oktober 2012 att hon inte fanns mer av Maud som köpte henne från ridskolan. Och att även hennes häst Pearl också från Åby hade fått somna in. Vi kom in på det här med att älska en häst som man kräver lite av och som ger en så mycket tillbaka. När man känner att det inte är bara häst och ryttare utan att man faktiskt bygger upp en relation och blir ett team. Nått jag aldrig glömmer var när hon sa:
Det kan låta fel och lite konstigt men jag vet att Pearl älskade mig precis lika mycket som jag älskade henne.
Då brast det för mig och det gör det nu med när jag läser den meningen för precis den bekräftelsen fick jag från Lucille. Var ju där och hälsade på några gånger och den sista gången jag var där så gnäggade hon och kom fram direkt när jag klev in i hagen och började fota henne. Bara en sån liten sak. Eller när ingen vågade ge henne mat när hon stod o sparka. Så när jag jag gick in var hon världens snällaste.
Hon fick en mer än bra sista tid ute i Kimstad och det är jag otroligt tacksam över. Även om det sved att skicka iväg henne. Och nu när jag sitter här och läser igenom det jag precis har skrivit så kommer såklart tårarna. Även fast jag vet att det var bäst för henne att somna in. Jag älskade henne lika mycket som dom närmsta människorna i mitt liv. Hon var min allra bästa vän. Det är glada tårar för den tiden vi hade tillsammans och också ledsna tårar för att jag vet att jag aldrig kommer att sitta på hennes rygg igen. Även om jag någon gång kommer hitta en ny häst att rida och pyssla om så kommer ingen någonsin kunna ersätta min fina Lucille.
Avrundar med den enda filmsutten jag har av oss två. Det var kvällen innan hon skulle åka till Kimstad så vi passade på att lattja runt lite i ridhuset :) Tog bort ljudet för jag tyckte mamma prata så mycket haha. Men nu i efterhand hade jag nog låtit ljudet va kvar för det är inte riktigt samma känsla. Ska försöka fixa det nån dag.
Vet att många av er tycker att det är töntigt att skriva såhär men jag antog att ni inte skulle läsa det här ändå. Så take it or leave it! :)
SOMMARLÄNGTAN!
2013-05-30 / 22:36:15 / Tankar/Åsikter/Känslor / 2 KOMMENTARERUsch vilken bortkastad dag. Planen var att jag och Johanna skulle åka in till jobbet först och främst och hämta arbetsgivarintyg och sedan göra lite pappersarbete men det gick ju inte när det inte fanns några papper att hämta. Sjukt irriterande att behöva åka in till stan helt i onödan. Känner mig allmänt otagg idag dessutom så därför tänkte jag muntra upp mig själv så jag skrev en lista på saker att längta till i sommar:
1. Doften av blommor (speciellt syrén)
2. Bli brun
3. Solblekt hår
4. Bara fötter i gräset.
5. Ha picknik i en park med fina vänner.
6. Hästhagen
7. Krypa ner i rena lakan efter en hel dag på stranden.
8. Midsommarafton.
9. Doften av nyklippt gräs.
10. Bli bländad av solen när man vaknar.
11. Äta jordgubbar tills man tröttnar (vilket man inte gör)
12. Kvalitetstid med familj och släkt
13. Ta en drink på trädgårn med folk jag tycker om.
14. Äta sin favoritglass alldeles för ofta.
15. Stanna inomhus när det åskar.
16. Andas in frisk luft efter sommarregnet.
17. Kyssas i solnedgången.
18. Kunna gå ut barbent utan att frysa.
19. Sand mellan tårna.
20. Och bara NJUTA av livet!
6 ♥
2013-05-30 / 18:31:34 / Tankar/Åsikter/Känslor / 0 KOMMENTARER
På lördag har vi varit tillsammans i 6 månader. Tiden går verkligen fort och jag njuter verkligen av varje sekund som jag spenderar med dig. Jag är så glad att jag valde att kämpa för oss för jag älskar dig så obeskrivligt mycket! ♥ETT AVSLUTAT KAPITEL
2013-05-27 / 17:50:01 / Tankar/Åsikter/Känslor / 3 KOMMENTARERDet är så många tankar och känslor som snurrar runt i mitt huvud. Fick precis beskedet om att jag är arbetlös. Kommer ihåg när jag blev det efter studenten och jag sa att jag aldrig någonsin skulle ta ett jobb inom telemarketing (telefonförsäljning). Men så hamnade jag där på något lustigt sätt ändå, tack vare min faster. Tänkte att jag skulle ge det en chans och inte döma på förhand. För mig som inte alls gillar att prata i telefon med okända männsikor som ber mig dra åt helvete så har det varit en tuff resa. Men jag har samtidigt lärt mig så sjukt mycket och växt som person så jag kommer ta med mig en hel del därifrån. Känns jättesorligt med tanke på att jag trivs så pass bra med mina arbetskamrater. Men man kan ju samtidigt inte hålla kvar i något bara för att jag trivs med männsikorna runt omkring mig. Jag vill fortsätta utvecklas och nu står jag bara och trampar på ett och samma ställe känns det som och så ska det inte va. Det är blandade känslor just nu. Jag är jätteledsen för att jag kommer sakna alla underbara människor. Arg för att jag fick det här beskedet över ett sms och livrädd för vad jag ska göra nu. Planen är i alla fall att söka jobb och även kolla upp vad jag kan göra för att komma in på en bra utbilning. Jag ska bli något! Och pengar har ju tyvärr blivit en självklarhet för mig även om jag är duktig på att hålla i dom. Jag är också den som gärna glömmer bort hur jag själv mår och den senaste tiden har jag känt mycket ångest över mitt jobb. Att jag inte kommer upp i mina krav och att företaget inte kan gå runt då osv.
Är så glad att jag har människor omkring mig som har stöttat mig, trott på mig och beundrat mig för att vara så stark genom hela den här resan. Det är jag jätte tacksam för, verkligen jättetacksam.♥ Glad att jag ändå gav mig in på det här! Nu kan det bara bli bättre!
MINUS
2013-05-21 / 23:27:32 / Tankar/Åsikter/Känslor / 0 KOMMENTARER- Att det finns människor som byter åsikt lika ofta som dom byter underkläder.
- Att det finns människor som måste trycka ner andra för att själva må lite bättre. .
- Att det finns människor som inte har någon verlighetsuppfattning och tror att man kan få allt serverat på ett silverfat.
- Att det finns människor som bara kan umgås med en viss sorts människor.
PRESENTATION
2013-05-10 / 23:33:00 / Tankar/Åsikter/Känslor / 0 KOMMENTAREREftersom ni har ökat i antal dom senaste veckorna så tänkte jag köra en presentation av mig själv:
Julia är namnet i alla fall, 19 år och bosatt i en liten håla straxt utanför Norrköping. Åby som det så fint heter. Har växt upp där och jag är fortfarande kvar. Bor med mina separerade föräldrar sen några år tillbaka. Så jag har alltså två hem med dubbelt av allt med andra ord. Är lite dålig på att packa upp mitt liv ibland så då bor jag i mina resväskor. Höll på o glömma att jag har en lillebror också. John heter han och är 15 år.
Tog studenten förra sommaren och därefter fick jag känna på livet som arbetslös under ett par månader. Men i oktober förra året så fick jag mitt första riktiga jobb inom telemarketing (telefonförsäljning) och där har jag jobbat sen dess. Känner dock att jag vill vidare i livet snart så vi får väl se lite vad som händer nu.
När jag inte jobbar så umgås jag så mycket det bara går med mina nära och kära. Försöker alltid hinna med så mycket som möjligt på helgerna då det aldrig finns tillräckligt med tid till det annars. Brukar bli en hel del myskvällar men också en och annan spårad utekväll.
Intressen då? Jo ni jag har ett som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och det är hästarna och ridningen. Endel av er vet säkert att jag slutade på ridskolan för några år sen och kanske tror att jag tappade intresset då men riktigt så var det inte. Var bara en jobbig period i livet för mig då. Min sköthäst såldes och jag stod utan häst och det var mycket i skolan samtidigt. Har planer på att börja nu till hösten igen men fram tills dess har jag turen att få hänga med mamma till stallet då vi båda har samma intresse. Jag och min mamma delar mycket tillsammans kom jag på nu. Samma storlek på kläder och i skor och dom fina underbara hästarna.
Här i bloggen skriver jag om vad jag har för mig om dagarna, tjejiga och ytliga saker, delar med mig av åsikter men också livet där i mellan. Delar med mig av dom bättre dagarna men också dom sämre. För hur kul är det egentligen att läsa en blogg där det bara står om hur perfekt livet är hela tiden? Inte så kul. Alla har ju såna dagar ibland men alldeles för många som inte vågar dela med sig av dom. Här har jag tagit mig friheten till att skriva om när man är sådär super lycklig så man nästan spricker, arg så man kokar och ledsen så man fäller tårar. Det är okej här :) En skål med gott och blandat helt enkelt! Välkomna! Undrar ni något så är det bara att fråga, jag bits inte!
