Som ni kanske har märkt så gillar jag att skriva av mig lite då och då. Så jag tänkte dela med mig av en historia om bandet mellan mig och en väldigt speciell liten häst.

 

Jag var 8 år första gången jag satt på hennes rygg. Jag var ännu spinkigare än vad jag är idag och hon var då lite förstor och stark för mig. Mamma fanns alltid där som stöd på ridlektionerna eftersom hon själv ridit hela sitt liv så hon frågade alltid efter varje ridpass: - Hur gick det där då? Jag svarade med lite gråt och ilska bakom rösten att hon travade alldeles för fort och drog tyglarna ur händerna på mig. Och såklart att jag aldrig mer ville sitta på hennes rygg igen.

 

Jag höll mitt ord konstigt nog. Fast besluten om att inte rida henne igen.Men så kom den dagen jag skulle åka på mitt allra första ridläger. Då var jag tolv år. Allt var nytt och spännande. Jag fick först provrida en sur liten rund ponny, Prickolina. Men i slutet av ridlektionen bad min ridlärare Jenny mig att skritta in på mitten. Precis samma sak gjorde hon till Ida som satt på...ja gissa vem? Åh nej tänkte jag hur ska det här gå? Jag hade aldrig hanterat henne själv i stallet och det var väldigt många som sa att hon var riktigt sur att hålla på med. Mina ben skakade. Hur tänker Jenny nu? Hon sa lita på mig så får vi se vad du tycker efter dom här dagarna. Mamma som också visste vad jag hade för bild av den här tjocka ponnyn var lite nervös hon med när jag ringde och berättade vilken häst jag hade fått.

 

Jag som hört vad folk hade haft för upplevelser i spiltan med Lucille tog det väldigt lugnt och försiktigt med henne i början. Redan efter första dagen hade jag redan ändrat uppfattning om henne. Hon var inte alls sur som alla sa. Bara en aning missförstådd och inte gillade när man stressar med henne. Ridningen gick också mycket bättre än första gången. Vi lyckades till och med kamma hem en andra plats i dressyrtävlingen. Okej hopptävlingen sista dagen blev en katastrof. Hon böjde sig som en ostbåge och sprang iväg från banan för att hon hade fått syn på en gräsplätt. Lite som tjuren Ferdinand ni vet. Vilket matvrak! Och ja hon var nog fortfarande lite för svår för mig men jag bestämde mig för att ha tålamod.

 

 

Efter det var min plan att börja ta hand om henne och fortsätta från där vi sluta. Och det gjorde jag. Tråkigt nog blev hon uthyrd mycket under en period. Och tyvärr blev hon inte behandlad rätt alla gånger. Hon var bland annat på ett ställe där dom lät henne svälta tills man såg revbenen på henne. Det var nog den jävligaste gången. Då såg man på henne hur mycket hon hade lidit. Åby skickade aldrig mer några hästar till det stället igen som tur är! 

 

Hon kom till en jättebra familj i Stockholm som jag höll kontakten med och kunde följa hennes resa. Där hade hon det jättebra. Reds i både dressyr och hoppning. Tävlades lite grann och fick komma ut på långa härliga skogsturer.

 

Jag bokade in ett till ridläger för mig igen men då var jag 15 år. Hade mer kött på benen och utvecklat min ridning enormt mycket. Så jag gjorde en chansning och önskade Lucille. Gissa vem som hoppade av lycka när jag fick veta att hon var min i en vecka!? Hela den veckan gick så himla bra. Jag hade två surmajor den veckan. Ameryka i dressyren och Lucille i hoppningen. Hoppningen gick så himla bra. Sista dagen var det stilhoppning som gällde och vi kom på en andra plats! Kunde inte blivit ett bättre avslut på en grym vecka! 

 

 

Småsaker & minnen: 

* Att sitta i hennes spilta när hon ligger och sover och lyssna på hennes djupa andetag. Inte ett dugg besvärad.

* Jag brukade även sitta där när hon var vaken och då brukade hon plocka dom sista pyttesmå höstråna bland torven. Väldigt ofta råkade jag sitta på ett strå och då jäklar fick jag ett nyp i baken. Precis som att: - Flytta på dig du sitter i maten!

 

* På bilden ovan drar hon ner huvet för att busa lite. Ibland åkte man kana över hennes hals och landa på backen. 

* På väg till hagen fanns det växter som var flera meter långa. Pumba brukade dra med sig dom och jag gjorde alltid tappra försök till att ta bort dom från hennes mun. Gissa vem som vann? 

* Borra in sig i hennes päls och gråta en skvätt efter en jobbig dag. Få en liten knuff från hennes mjuka mule och  genast mådde jag bra igen.

* Tvingade upp mamma på henne en gång och när jag sen skulle fortsätta rida så gjorde hon sig till en ostbåge och gick efter mamma och klev nästan in i klubbrummet.

* På en hoppträning en gång så bestämde hon sig för att inte hoppa helt enkelt. Så hon satte sig ner på rumpestumpen. Verkligen satt ner. Jag var i chock men lyckades hålla mig kvar och hon ställde sig upp som inget hade hänt. Knashäst! 

Skulle kunna rabbla upp en massa fler minnen och småsaker som gör henne till den fina lilla häst hon faktiskt var. Men det lär ta år att skriva.

 

Fick ett besked i mitten av oktober 2012 att hon inte fanns mer av Maud som köpte henne från ridskolan. Och att även hennes häst Pearl också från Åby hade fått somna in. Vi kom in på det här med att älska en häst som man kräver lite av och som ger en så mycket tillbaka. När man känner att det inte är bara häst och ryttare utan att man faktiskt bygger upp en relation och blir ett team. Nått jag aldrig glömmer var när hon sa: 

Då brast det för mig och det gör det nu med när jag läser den meningen för precis den bekräftelsen fick jag från Lucille. Var ju där och hälsade på några gånger och den sista gången jag var där så gnäggade hon och kom fram direkt när jag klev in i hagen och började fota henne. Bara en sån liten sak. Eller när ingen vågade ge henne mat när hon stod o sparka. Så när jag jag gick in var hon världens snällaste. 

 

 

Hon fick en mer än bra sista tid ute i Kimstad och det är jag otroligt tacksam över. Även om det sved att skicka iväg henne. Och nu när jag sitter här och läser igenom det jag precis har skrivit så kommer såklart tårarna. Även fast jag vet att det var bäst för henne att somna in. Jag älskade henne lika mycket som dom närmsta människorna i mitt liv. Hon var min allra bästa vän. Det är glada tårar för den tiden vi hade tillsammans och också ledsna tårar för att jag vet att jag aldrig kommer att sitta på hennes rygg igen. Även om jag någon gång kommer hitta en ny häst att rida och pyssla om så kommer ingen någonsin kunna ersätta min fina Lucille.

 

Avrundar med den enda filmsutten jag har av oss två. Det var kvällen innan hon skulle åka till Kimstad så vi passade på att lattja runt lite i ridhuset :) Tog bort ljudet för jag tyckte mamma prata så mycket haha. Men nu i efterhand hade jag nog låtit ljudet va kvar för det är inte riktigt samma känsla. Ska försöka fixa det nån dag.

 

 

Vet att många av er tycker att det är töntigt att skriva såhär men jag antog att ni inte skulle läsa det här ändå. Så take it or leave it! :)