Under en längre period så uppfattades jag som den smala, blyga hästtönten som inte sa så mycket . Jag blev aldrig mobbad eller liknande men jag valde att hålla mig undan för vem ville lära känna mig liksom? Ingen. Då var jag kanske 13 år gammal.

 

Tiden gick och jag fyllde 15. Fortfarande gömd från omvärlden, ingen visste vem jag var förutom mina närmaste vänner. Slutade Hulta (skolan från helvetet), började gymnasiet, började bry mig om mitt utseénde, fick mitt drömhår och så på något lustigt sätt slutade jag med hästar och ridningen. Bara la ner mitt liv, kastade bort min trygghet och mitt andra hem.

 

Började sköta skolan dåligt, festade, bråkade med mina föräldrar och levde egentligen bara för nuet. Allt vände mot det positiva (trodde jag). Jag var ju en yberblond, söt liten fjortis som gjorde allt det där som alla i min nya umgängeskrets höll på med. NOT! Egentligen hade jag ju bara ett utseénde. Jag drack inte, jag rökte inte, jag höll mig borta och var svårflörtad mot killar, spelade korkad. Istället visade jag känslor öppet, gav dem flesta som inte ens förtjänade det en ärlig chans.

 

Det var då och nu är nu. Samtidigt som jag ångrar mycket så är jag ändå glad över att jag har lärt mig så mycket om mig själv och andra under dem här tre åren. Jag har förändrats så mycket på kort tid och enligt mig till en gladare och roligare Julia som jobbar på tilliten till andra människor.

---